Måste tvätta..

I en stor värld är ett litet sandkorn lätt att glömma bort, men i ögat blir man konstant påmind om dess existens. Då ligger det där, irriterar, skadar, påminner.
Själen är lite som våra ögon, utan den är det svårt att uppleva något överhuvudtaget. Men utav precis samma anledning är den känslig, känsligare än ögat.

Många utav oss går omkring med mörka hemligheter som vi vill ska försvinna, likt ett sandkorn i ögat hoppas vi på att ett febrilt blinkande och egen ignorans ska få sandkornet att fara & flyga. Men ibland funkar inte det, ibland behöver man hjälp. Personer i ens närhet kan hjälpa till, personer som vill hjälpa till - bör hjälpa till. 

Varför skriver jag om något så banalt som sandkorn och själar? Fråga inte mig, för jag har ingen aning. Fingrar glider över tangentbordet och nu ska jag ta ett par snabba steg in i duschen för att glida till jobbet. Dagens outfit?


Naken? Mja, varför inte? Allt annat verkar vara skitigt..

Om du får ett sandkorn i ögat tvättar du bort det; när tvättade du själen senast?



Ikväll ska jag skriva lite om både min och andras kroppsvikt, och prata lite löst om ämnen som rör just detta. Ni får gärna gissa hur mycket jag väger! Som ledtråd kan ges att jag har ett BMI på 16.9 - och således klassas som underviktig (men det syns nog på bilden, men alltid en liten ledtråd i alla fall)


A one way ticket to Nangijala, please!

Dagens utklädnad (bättre bild kommer ikväll..)


Jag kunde inte hålla mig, byxorna som jag sa hade pensionerats används nu för absolut sista gången. Tillsammans med en hood-tröja som jag vänt ut-och-in, en nice t-shirt (som visserligen knappt syns) och en gammal blazer från MQ börjar avskedsresan. En resa som för mina byxor kommer att sluta i papperskorgen om cirka 12 timmar.. adjö, vi ses i nangijala!

Vi är inte döva - men hör vi?

Flugor föds, flugor lever, flugor dör. Men när en fluga slutar att vara en fluga får den ett eget liv. Likt en parasit trilskar den in sig i vår levnadsstil och föder sig på våra vanor - och ovanor, likt en parasit blir den vårat liv.

En portabel mediaspelare är ej längre ett medel för att lyssna på musik "on the go", det är mer ett virus som konstant ska påminna oss om hur beroende vi är utav de småsaker som egentligen styr mer i våra liv än vad vi kanske vill erkänna. Objekt vilka vi utan blir frustrerade, lättirriterade och rent utsagt djävulska. Hej, jag heter Filip och jag är en helt vanlig pojke.



Gråa dagar - simpla plagg, varför klä upp sig om man är egentligen är nere?

Hur mycket jag än avskyr tanken slår det mig gång på gång att det kanske är min iPod som formar mig - och inte tvärt om. Lyssnar jag på den musik jag nu faktiskt lyssnar på på grund utav det som jag lyssnat på tidigare, har jag kontroll? Är jag insnöad, och hur kommer jag ut? Det är svårt att vara objektiv när det handlar om något så subjektivt som sitt eget liv.

Ibland vill jag höra buskarnas rassel när vinden drar igenom. Ibland vill jag höra bussens inbromsning och chaufförens äckligt inövade hälsningsfras. Ibland vill jag höra livet. Livet, som faktiskt låter mer än vad man tror - än vad jag trodde. När lyssnade du senast på asfalten under dina fötter? Vi är inte döva - men vi hör inte.

Även vi människor har batterier, men jag tror att det finns olika typer. Vi har batterier som laddas då vi sover, en del som laddas upp då vi äter och andra när vi älskar. Men vi har också batterier som laddas när vi lever, lever utan beroendet utav något litet och försumbart. Batteriet som laddas då vi hör barn snörvla på tunnelbanan.

Idag tog energin slut i min iPod - idag laddades jag upp...


Båtar i skyn..

När det vankas båtupptagning vet man att hösten är här, och att vintern är påväg. Det är, trots alla fina minnen från sommaren som varit, en väldigt deprimerande tid. Man vet att dagarna kommer att bli kortare, nätterna bli längre. Man vet att det snart klafsar under fötterna när man går, att man fryser så fort man öppnar ett fönster, att det blir mörkare & mörkare.. Kärleken är påväg.

Jag ser ljuset, jag ser våren - eller.. är det en glödlampa?


Det kanske bara är jag som känner sig extra romantisk på hösten? Ärligt talat; finns det något mysigare än att sitta framför en öppen spis med någon man verkligen tycker om? Då en blogg är en form utav envägskommunikation svarar jag "Nej" åt dig paå den frågan, känner du kärleken?

Den verkliga frågeställning är visserligen om man blir mer romantiskt lagd på hösten eller om det bara är  känslorna som blir mer påtagliga än tidigare. Har man inget godis blir man glad över en mintpastill - men i normala fall är de faktiskt inte så goda. Man tar vad man har, och har man inte mycket uppskattas det lilla desto mer.

Båtar i skyn, a reason as good as any to fall in love!

 


Morgonstund har äppelskrutt i mun..

Nyvaken. Jag behöver skaffa mig större disciplin så att jag faktiskt kommer upp i tid på morgonen. Vaknade vid 05:45 men det är först nu som jag förmått att lämna den trygga plats där drömmar skapas.. det är först nu jag vågat bege mig ut på dagens äventyr. Trött är jag fortfarande, men vem är inte det..

Påslakanet till täcket ligger på golvet, det brukar förvisas dit efter ett par nätter


Att folk bloggar för att få så många läsare som möjligt är ingenting nytt, men det är ändå absurt att en del lägger ner timme efter timme på att skriva meningslösa kommentarer på andra bloggar - endast för att någon kanske ska råka läsa dem och därefter kanske klicka sig vidare mot "målet".

Som med så mycket annat här i livet är det ett fåtal som verkligen lyckas, som faktiskt kommer någonstans. Vi andra stannar kvar på marken som ett par ettriga myror, vaktar våra små äppelskrutt och låter ingen komma i närheten - om det inte är beundrare som kommer för att ösa komplimanger över oss, då är allting tillåtet.

Nyvaken, men även sådant dokumenteras!


Vad hände med det om att "skriva för skrivandets skull"; varför skriver folk mer för medmänniskornas belåtenhet än deras egen? Är jag självisk som skriver mestadels för att jag finner det avslappnande, för att det för mig är ett sätt att rensa huvudet på, för att det är ett sätt att koppla av.
Är jag elak som inte tvingar dig att läsa vad jag skriver, elak som inte sprider mina texter likt propaganda? Självisk som skriver för min egen skull, dum som inte nödvändigtvis vill att du ska komma och titta på mitt äppleskrutt - det får du göra om du vill, inget mig emot. Jag gillar mitt äppelskrutt..


Jag kanske använder mig utav fel sorts medium; borde jag köpa mig en rosa dagbok med hänglås på?

Somliga går i trasiga skor..

Igår hade jag på mig ett utav mina favoritpar till jeans, och att de har varit mina favoriter under en längre tid syns mycket väl. Det är någonting med att själv ha slitit ut ett klädesplagg som gör att man vill slita ut det desto mer, att man vill visa upp sin destruktiva sida (som under månader och år verkat på ett plagg), att man vill visa upp sina hål.

Hål i byxorna kan vara lite som hål i själen, man vill att andra ska se vad objektet i fråga har gått igenom - spelar ingen roll om det är ett par byxor eller ett bultande hjärta, folk ska veta.

Men nu imorse när jag ställde mig vid garderoben insåg jag att resan för jeansen i fråga är över. Används de någon dag till kommer de med all säkerhet att ramla ihop till något oigenkännligt på golvet, nu behöver de vila. Jag funderar på att fixa ihop en lite tjockare tavelram för att sedan rama in min kreation, kanske - kanske inte.. den ständiga frågan.


De trasiga byxorna, som på denna bild faktiskt ser mer hela ut än vad de är

Nu är det tid att sätta på sig mer kläder, jobb nalkas. Idag känns som en dag då jag bara vill mysa inombords, blir därför troligtvis några enkla byxor plus en lite större tjocktröja (bild kommer säkert ikväll). Ingenting fancy med andra ord, det är måndag - då ska man vara seg.

Honungsfingrar skrider över tangentbordet..

Med en urladdad ipod, en kropp utan energi och en tom vattenflaska sitter jag nu än en gång framför tangentbordet. Men någonting är annorlunda, någonting är inte som förr. Nu skriver jag inte bara för min egen skull, utan också för din - hur konstigt det än låter är det som att jag vet att du först läser, för att sedan fundera, för att därefter förkasta. Men det gör ingenting, det spelar ingen roll - jag skriver.

Dagen började vid 07:00 såsom många andra i dess slag; Jag gick upp, åt ett hembakat bröd som bakats av mig kvällen innan, duschade, slängde ett sista öga i spegeln för att sedan springa ut genom dörren - mot sherwoodskogen (eller tunnelbanan, beror på vilket humör man är)!

Men under dagens photo-shoot fick jag ett konstigt kli i fingrarna. Jag ville berätta. Berätta om mina tankar och funderingar, berätta om mitt jobb, berätta om mig, berätta om mitt liv.

Jag funderade kring min digitalkamera som låg där hemma och samlade damm, jag funderade kring mina tankar som dök upp för att sedan försvinna.. vilket waste. Det finns saker att skriva, men ingenting skrivs.. det finns saker att berätta, nu berättas det..

Bild tagen vid hemkomst, första och ända bilden..1

 

Dagen går mot ett slut väldigt lik dess början; hembakat bröd med honung, en kommande dusch, ett sista öga i spegeln.

Klockan närmar sig 23:45. Jobb imorgon - ska man sova? Nej, jag har smink som måste tvättas bort och nagellack som jag heller ej trivs med. Ska man kanske ha det på jobbet imorgon? Spelar ingen roll - det löser sig, jag skriver.


Afroninjan har skaffat en blogg - var är hans kaka?


1 Konstigt posig bild det där blev, skyller på någon form utav arbetsskada. Men som skrivet ovan så tas det en bild och hur den än blir får den laddas upp, det skär i ögat - men känns bra i själen

Om

Min profilbild

RSS 2.0